vs.
Idag är vi lediga eftersom det är Nationella sportdagen. Det var David som informerade mig om att det var så den hette och han fann det märkligt att hans gym var stängt den här dagen. Men å andra sidan är det mesta som japanerna gör märkligt.
Hur som helst så är det den tredje lediga dagen i rad. Igår lämnade jag bara mitt rum för att gå och köpa sallad på rea. Det var hemskt skönt att gå ut och träffa lite människor, få ett avbrott i mitt japanskapluggande som igår bestod av att sitta och lyssna på Hiro Nakamura i åtta timmar.
Idag verkar bli ungefär likadant och allt jag gör är sitter här framför datorn. Det är ensamt och tråkigt och jag längtar lite till skolan igen när jag tvingas umgås med människor. Samtidigt hatar jag att vara på campus och känner mig konstant gråtfärdig när jag är där eftersom att där finns en så enorm press på saker jag ska, men inte kan, klara av.
Jag börjar fundera på var i Japan jag trivs och var jag är trygg. Än så länge är det bara olika typer av otryggheter. I lägenheten är jag otrygg för att jag känner mig ensam och övergiven och ganska illa omtyckt. Det sista är jag säker på inte stämmer, men jag är ingens förstahandsval till att umgås med och jag har ingen som jag känner att jag kan gå och knacka på hos fråga om vi ska gå ut och gå eller ta en fika eller äta lunch ellet nåt. Jag känner mig alltid så påträngande när jag försöker eller ens funderar på det.
På campus tvingas jag inse hur dålig jag är och hur dåligt det här kommer att gå. Jag blir påminnd om allt jag inte gjort och allt jag borde göra, jag kan inte blunda för att jag inte kan prata japanska och jag vill ibland bara skrika rakt ut för att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag kan inte ens säga att jag hatar Japan, för det gör jag inte. Jag tycker, motsägelsefullt nog, riktigt bra om det här landet. Jag tycker bara inte om att behöva prestera här, jag vill inte behöva ha några krav på mig. Jag tycker inte om Chibas universitet och deras oförmåga att ta hand om oss, för jag är en människa som behöver tas om hand om. Jag behöver någon som tar tag i mig och säger: Elin nu gör vi så här. Hur tror ni att jag hamnade på I från första början?
Fan ta dig Joel! Allt det här är ditt fel!
Jag vet att jag har fel inställning till det här, man kan inte sitta inne på rummet hela dagarna och tycka synd om sig själv. Inget blir bättre av att sitta här, men jag vet inte riktigt vad det är jag ska göra. Jag vill att allt ska vara ordnat, varför är inget uppstyrt? Varför vill de inte ha oss här?
För att avsluta med ett mer eller mindre internt skämt:
...ingen tycker om mig...
/Elin
Hur som helst så är det den tredje lediga dagen i rad. Igår lämnade jag bara mitt rum för att gå och köpa sallad på rea. Det var hemskt skönt att gå ut och träffa lite människor, få ett avbrott i mitt japanskapluggande som igår bestod av att sitta och lyssna på Hiro Nakamura i åtta timmar.
Idag verkar bli ungefär likadant och allt jag gör är sitter här framför datorn. Det är ensamt och tråkigt och jag längtar lite till skolan igen när jag tvingas umgås med människor. Samtidigt hatar jag att vara på campus och känner mig konstant gråtfärdig när jag är där eftersom att där finns en så enorm press på saker jag ska, men inte kan, klara av.
Jag börjar fundera på var i Japan jag trivs och var jag är trygg. Än så länge är det bara olika typer av otryggheter. I lägenheten är jag otrygg för att jag känner mig ensam och övergiven och ganska illa omtyckt. Det sista är jag säker på inte stämmer, men jag är ingens förstahandsval till att umgås med och jag har ingen som jag känner att jag kan gå och knacka på hos fråga om vi ska gå ut och gå eller ta en fika eller äta lunch ellet nåt. Jag känner mig alltid så påträngande när jag försöker eller ens funderar på det.
På campus tvingas jag inse hur dålig jag är och hur dåligt det här kommer att gå. Jag blir påminnd om allt jag inte gjort och allt jag borde göra, jag kan inte blunda för att jag inte kan prata japanska och jag vill ibland bara skrika rakt ut för att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag kan inte ens säga att jag hatar Japan, för det gör jag inte. Jag tycker, motsägelsefullt nog, riktigt bra om det här landet. Jag tycker bara inte om att behöva prestera här, jag vill inte behöva ha några krav på mig. Jag tycker inte om Chibas universitet och deras oförmåga att ta hand om oss, för jag är en människa som behöver tas om hand om. Jag behöver någon som tar tag i mig och säger: Elin nu gör vi så här. Hur tror ni att jag hamnade på I från första början?
Fan ta dig Joel! Allt det här är ditt fel!
Jag vet att jag har fel inställning till det här, man kan inte sitta inne på rummet hela dagarna och tycka synd om sig själv. Inget blir bättre av att sitta här, men jag vet inte riktigt vad det är jag ska göra. Jag vill att allt ska vara ordnat, varför är inget uppstyrt? Varför vill de inte ha oss här?
För att avsluta med ett mer eller mindre internt skämt:
...ingen tycker om mig...
/Elin
Puss...jag tycker om dig :)
SvaraRadera