Lost in Translation är en film från 2003, regisserad av Sofia Copploa med Billy Murray och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Har ni sett den? Den är ganska dålig. Dock innehåller den en riktigt bra scen och det är den då Murrays karaktär ska spela in en reklamfilm och pratar med den japanska regissören. Om det är för att jag hade läst japanska i två veckor (-ish) när jag såg den eller om det faktiskt är en rolig scen i allmänhet vet jag inte, men lite den känslan av hopplöshet som han verkar ha där känner man ofta av i Japan när man, som Tony i Lady & Lufsen, inte kan språket så bra.
Jag finner mig själv helt och hållet utan känsla för det japanska språket. Jag har ord; verb, substantiv, adjektiv, adverb, men utan att egentligen se dem. Det var hemskt intressant att inse det, jag har ingen relation till orden jag säger. Kanske är det därför jag tycker att det går så trögt. Jag tänker för mycket, känner för mycket, funderar för mycket...det tar jättelång tid att översätta bara de enklaste fraser i mitt huvud. Jag kopplar inte "isu" till en stol utan jag kopplar det till det engelska ordet "chair". Chair däremot kopplar jag direkt till substantivet och det konkreta föremålet som man sitter på. Jag kopplar japanska till andra ord snarare än till vad de betyder. Japanskan har blivit ett språk av enbart synonymer och om synonymer är svåra väljer man bort att använda dem.
Kanske ska jag sätta upp post-it lappar i hela rummet så att jag lär mig att se japanska som ett eget språk, frikopplat från alla andra språk jag lärt mig. Börja om från allra första början, som när man är ett litet barn. Ko. Häst. Bord. Mat. Dricka. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna förmå mig att se bortom engelskan och nå fram till japanskan, göra japanskan konkret snarare än abstrakt.
När människor som inte kan svenska pratar svenska blir jag oftast irrierad och tycker att de kan prata engelska istället. Det är ganska hänsynslöst av mig inser jag ju nu när jag själv sitter i den båten, men jag orkar sällan med att höra dålig talad svenska. Därför undrar jag hur fel det låter när jag pratar japanska. Eftersom jag har svårt att relatera till språket har jag ännu svårare att höra mina fel. Vid det här laget tycker jag att "I are" låter lika galet som en engelsman skulle tycka, men att överföra det till svenska och få samma typ av fel går inte. Jag är, Du är, Hon/Han/Den/Det är, osv. Så hur fel låter det inte på japanska?
Skillnaden a/an eller der/das/die kan ju lätt jämföras med den/det problemet som visst är komplicerat i svensk gramatik om man inte är uppvuxen med det (fast då har jag aldrig påstått att der/das/die är lätt att lära sig bara så där). Men när det kommer till saker som keigo hur ska jag då kunna förstå hur fel det jag säger låter? Jag är svensk, jag skulle nog knappt få för mig att ni:a kungen på svenska. "Egna barn och andras ungar" säger man ju, men i japanskan är det snarare "egna ungar och andras barn". Hur galet låter det om jag använder iru istället för aru när jag ska säga att det finns mat? (iru används för levande ting och aru för döda).
Så hur ska jag göra då? Prata med japaner sägs vara ett bra första steg, men de, liksom jag, är ineligenta ungdomar som inte längre är vana vid att inte bli förstådda. Vi har kommit ifrån de frustrerande barndomsåren då vi inte kunde berätta för våra föräldrar vad vi ville. Tålamod är något jag har dåligt av och jag orkar inte med att inte bli förstådd. Sen vet ni ju att jag älskar ljudet av min egen röst...
/Elin
Jag finner mig själv helt och hållet utan känsla för det japanska språket. Jag har ord; verb, substantiv, adjektiv, adverb, men utan att egentligen se dem. Det var hemskt intressant att inse det, jag har ingen relation till orden jag säger. Kanske är det därför jag tycker att det går så trögt. Jag tänker för mycket, känner för mycket, funderar för mycket...det tar jättelång tid att översätta bara de enklaste fraser i mitt huvud. Jag kopplar inte "isu" till en stol utan jag kopplar det till det engelska ordet "chair". Chair däremot kopplar jag direkt till substantivet och det konkreta föremålet som man sitter på. Jag kopplar japanska till andra ord snarare än till vad de betyder. Japanskan har blivit ett språk av enbart synonymer och om synonymer är svåra väljer man bort att använda dem.
Kanske ska jag sätta upp post-it lappar i hela rummet så att jag lär mig att se japanska som ett eget språk, frikopplat från alla andra språk jag lärt mig. Börja om från allra första början, som när man är ett litet barn. Ko. Häst. Bord. Mat. Dricka. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna förmå mig att se bortom engelskan och nå fram till japanskan, göra japanskan konkret snarare än abstrakt.
När människor som inte kan svenska pratar svenska blir jag oftast irrierad och tycker att de kan prata engelska istället. Det är ganska hänsynslöst av mig inser jag ju nu när jag själv sitter i den båten, men jag orkar sällan med att höra dålig talad svenska. Därför undrar jag hur fel det låter när jag pratar japanska. Eftersom jag har svårt att relatera till språket har jag ännu svårare att höra mina fel. Vid det här laget tycker jag att "I are" låter lika galet som en engelsman skulle tycka, men att överföra det till svenska och få samma typ av fel går inte. Jag är, Du är, Hon/Han/Den/Det är, osv. Så hur fel låter det inte på japanska?
Skillnaden a/an eller der/das/die kan ju lätt jämföras med den/det problemet som visst är komplicerat i svensk gramatik om man inte är uppvuxen med det (fast då har jag aldrig påstått att der/das/die är lätt att lära sig bara så där). Men när det kommer till saker som keigo hur ska jag då kunna förstå hur fel det jag säger låter? Jag är svensk, jag skulle nog knappt få för mig att ni:a kungen på svenska. "Egna barn och andras ungar" säger man ju, men i japanskan är det snarare "egna ungar och andras barn". Hur galet låter det om jag använder iru istället för aru när jag ska säga att det finns mat? (iru används för levande ting och aru för döda).
Så hur ska jag göra då? Prata med japaner sägs vara ett bra första steg, men de, liksom jag, är ineligenta ungdomar som inte längre är vana vid att inte bli förstådda. Vi har kommit ifrån de frustrerande barndomsåren då vi inte kunde berätta för våra föräldrar vad vi ville. Tålamod är något jag har dåligt av och jag orkar inte med att inte bli förstådd. Sen vet ni ju att jag älskar ljudet av min egen röst...
/Elin
Jag har sett filmen, men inte läst boken. Filmen är precis som du beskriver den, inte speciellt bra. Var ju dock tvingad att se den efter dina rekommendationer. Jag somnade inte i fotöljen så helkass kan den ju inte ha varit. Somnar annars till det mesta.
SvaraRadera