Idag har jag blivit introducerad till Chiba University Campus. Det var ett riktigt fint campus, men jag börjar mer och mer fundera på varför vi har fått för oss att Japan är ett så högteknologiskt land. Klassrummen har gröna tavlor, kontorslandskapen ser ut att vara hämtade från tidigt 90-tal, sent 80-tal...Det enda som jag hittat som jag finner riktigt intressant är deras hissar som är otroligt fräscha (där det finns hissar vill säga, oftast är husen inte handikapanpassade alls).
Efter tre dagar känner jag mig ganska färdig att fara hem. Jag har sett tillräckligt för att mitt huvud ska explodera. Det är helt sjukt vad det finns saker att titta och förundras över. Det första som verkligen slog mig var att i Japan har man vänstertrafik. Hur kunde tre års japanskastudier missa detta? Finns det inget kapilter i SFJ som tar upp det där med vänstertrafiken? Det enda jag kan minnas är att Suzuki blir påkörd och hamnar på sjukhuset. Annars är det en riktigt bra bokserie, det är verkligen situationsanpassad japanska på hög nivå.
Efter det där så har intrycken bara trillat över mig och det känns väl lite som om jag är på väg att drunkna i dem. Bara att gå och handla är komplicerat ur ett kulturellt perspektiv och det känns alltid som om jag missar något. Vad säger man när någon skriker välkommen åt en så fort man kommer i närheten? Vad gör man när de tar emot ens betalning och säger hur mycket de tog emot? Ska jag säga det samma när jag får växel? Är det ens meningen att jag ska tacka? Jag brukar lösa det genom att niga (japp, inte bocka, det verkar inte fungera för mig) och säga ett kort tack.
Efter första timmarna i Japan hade jag redan sett allt det där som våra texter har tjatat om: affärsmän som sover på tåget, skolflickor i uniform och munskydd. Några katter med breda pannor har jag också sett...och en råtta på campus. Om man bortser från gigantiska robotar och demoner och blinkade tiaror så är det här nästan som att leva i en anime. Överallt springer det skoluniformsklädda ungdomar och (*infogar något annat från anime som jag hade vetat om ifall jag sett mer*). Sent ser man dem också, småbarn som går omkring på "stan" med sina uniformer på efter kl 19. Det måste ju betyda att de faktistk går i skolan så pass sent...eller?
Cikadorna spelar så högt att jag kläckte ur mig "Oj, det är ju som att vara utomlands!" första dagen jag var här. Fast vad kan man säga? Det är fuktigt i luften, träden är märkliga och det är varmt...det känns lite som att vara på Kreta. Jag hade inte alls föreställt mig att Japan skulle ha den här typen av klimat.
Idag åt jag för första gången sittandes på golvet förresten. Min senpai (I guess?) tog mig till en kinesisk restaurang utanför campus, den var rätt dyr, men hon bjöd mig! Det visade sig att hon var kines och det borde jag ha misstänkt eftersom hon skriver kanji på samma vis som Li och att de andra människorna i deras arbetslag mobbade henne för att hon inte kunde skriva kanji. Om inte min japanska är jättekass så sa de att jag antagligen kunde kanji bättre än henne.
I detta arbetslag fanns också min senseis sensei (men han sa att han inte var där egentligen eftersom han var pensionerad, dock är jag så tacksam att han är där för han var den som var bäst på engelska) och han påstod att mitt japanska uttal var bra. Det var en riktigt gullig lögn tycker jag, å andra sidan körde jag bara självpresentationen där...och den har man ju dragit några gånger.
Det är en fruktansvärd frustration att inte kunna uttrycka vad man vill eller bara fråga om vad man vill. Värst är när man inte förstår vad som sägs till en och man därför inte förstår vad folk vill en. Med hjälp av papper, penna, kroppspråk, två japanska ord, fyra engelska, ett tyskt och fem svenska tar jag mig ändå framåt i den här soppan som får Lost in translation att verka som ett uppslagsverk!
Jag har hört många prata om hur rent det är i Japan och den totala bristen på soptunnor, hade folk inte gjort detta hade jag nog inte tänkt på det, men det är sant. Det är sällan man ser skräp på marken (och gör man det är det cigaretter) och jag har ännu aldrig sett en papperskorg utomhus. Överhuvudtaget verkar japaner vara ett väldigt nitiskt folk, och det finns verkligen folk på alla positioner som du kan tänka dig. Jag har till och med stött på en man som stod och delade ut parkeringsbevis...ytterligare ett bevis på att japaner inte utnyttjar den teknik som finns. Människor gör allt, mansiker gör nästan inget. Gör masniker något så är det saker som man inte alls väntar sig (som att sälja alkohol...). Fast det är klart, de är många, de behöver många arbetsuppgifter.
Fast det jag för stunden tycker är jobbigast är detta ständiga bugande. Jag fattar inte när jag ska göra eller hur jag ska göra eller varför jag ska göra det. Att backa undan, slå ner blicken och be om ursäkt hjälper ju knappast någon. Att komma från ett land där ett "Oj, förlåt!" räcker när man råkade krocka in i någon så att denne trillar på rumpan och tappar kristallvasen så den går i tusen bitar gör det väldigt svårt att be om ursäkt för min egen existens så snart jag råkar stöta till någon som sitter bredvid mig i en trång bar och jag önskar att folk inte bad mig om ursäkt för att de gjorde samma sak, men det är väl inget att göra åt saken?
Det finns ytterligare tusen saker att skriva, men jag kommer inte ihåg dem nu. Det är märkligt att det bara gått några dagar, det känns som om jag levt ett liv här...ett mycket märkligt liv dock eftersom jag uppenbarligen inte lärt mig något. Mitt huvud exploderar nog snart...
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar