För 800 000 år sedan bemästrade människan elden.

Varför äter då japaner fortfarande sin fisk rå? Visst var de isolerade från omvärlden en stund, men det var bara dryga 200 år. Både innan och efter måste de ha stött på elden och vitsen med att tillaga maten med mer än bara en kniv. Jag vet att de kan, för inget av riset jag ätit har varit rått.

Efter 16 dagar i Japan hittade jag "äntligen" japansk mat som inte föll mig på läppen. Tyvärr var det inte i skolmatsalen där jag hade kunnat få något ätbart för några hundra yen, nej det var på sämsta tänkbara stället: en fin japansk restaurang som jag blev bjuden på av min akademiska rådgivare och de som arbetar i hans laboratorium. Yes...

I labbet sitter förutom Sato-sensei (akademiska rådgivaren): min tutor Wang Yan Hui, Satos pensionerade sensei och tre ytterligare forskarstudenter som jag inte kan namnet på ännu.

Med på middagen var alla överstående (minus en forskarstudent) plus Wangs 10månaders son, Satos fru och tvååriga son, en ung man i kostym som jag inte fick mer presentation av än att han bra på att springa och en amerikanska som hade jobbat i labet tidigare.

Alla var jättesnälla och det var skönt att ha barnen där, för om man räknade med Wangs son så var jag ju inte sämst på japanska hehe...Inte minst för att Wang pratar mandarin med honom hemma. Dock ville de ju att jag skulle välja vad vi skulle beställa in, hur de nu trodde att detta var möjligt eftersom jag inte ens fattade hur japanska middagar går till och att läsa en meny med snirkliga kanji var inget för mig...än.

Efter ett stort antal: You decide! så tror jag de förstod mig och beställde in rätt på rätt på rätt som vi skulle plocka på oss av och äta. Rätterna var små och vi var många så det blev inte så mycket av varje sort. Det gjorde inte så mycket med tanke på att det mesta var "intressant" snarare än "gott". Inse hur jag suckade inombords när det kommer in två fat med rå fisk och Satos sensei säger "Main course!" Herre Gud! Var det det där jag skulle bli mätt på?

Antagligen syntes min...tveksamhet...på mig för Sato sa åt mig tonfisken och boniton (nån makrillsart) var lättäten och mycket riktigt var det dessa fiskar som de gav till tvååringen. Hurra...Alla sorter (tonfisk, bonito, bream, mussla och sill) gick ner med mer eller mindre njutning. Det var dock bättre än det jag tror var hönsmage på små spett och jag är ganska säker på att jag åt bläckfisk till förrätt. Don't ask, just eat som tyskan jag umgås med säger. Så kändes det hela kvällen. Jag ville inte veta vad det var, jag ville bara äta det och försöka hålla god min. Men när något avlångt och friterat kom in i en skål och jag tänkte: Å nej, spigg! så sa Sato att det var rötter och det gjorde mig villig att smaka.

En bra bit in i middagen med konstiga rätter så lutar sig Satos fru sig över bordet och frågar hur det lät med friterad kyckling, det tyckte jag lät jättebra! Och jag fick alla bitar utom en. Den sista stora rätten jag beställde in var yakisoba (nudlar och nötkött i baconskivor) vilket också hade varit min lunch för dagen. Intressant vis att avsluta en middag tyckte jag. Sen hörde jag dem säga att vi skulle beställa in desert. Lät mycket bra tyckte jag...men det första som kom in efter det var: friterade räkor i majonäs och passerad, rå fisk. Hur kan detta vara efterrätt?! Fast det var som väl var inte det...tror jag...hur som helst fick vi fromage och glass med te-smak också.

Att japaner inte skulle kunna dricka är förresten en myt. Japanen till vänster om mig drack visserligen väldigt långsamt och väldigt lite, men de äldre männen, Satos fru och den kvinnliga forskarstudenten drack som bara den. Mycket intressant att se.

Hela kvällen inleddes förresten med att Sato tog fram en flaska koreansk sprit från ett kylskåp med provrör och dylikt och hällde upp i plastglas åt oss inne i labbet. Hans sensei visade mig att det var stark sprit, nästan 20%...mmm...Dum utlänning som jag var så svepte jag allt jag hade i glaset för jag vet av erfarenhet att det är bättre att shotta ren sprit än att smutta den. Detta ledde till skratt och häpna miner dock. Å andra sidan gör nästan allt det i Japan.

Förutom maten var middagen hemskt trevlig, även om jag mest bara satt och log och kände mig bortkommen och ivägen så fort de försökte prata med mig. De är verkligen supersnälla och tar väl hand om mig även om vi inte förstår varandra så bra.

Wang och hennes son

Familjen Sato

Maten

/Elin