Det spelar mig ingen roll vad ni alla säger om den mannen eller hans musik, men den musiken är min största trygghet i Japan. Det var tack vare iPoden som mitt hjärta slutade slå så hårt när flygplanet lyfte från Kallax och Arlanda. Det var först efter att jag slog på Winnerbäck som jag somnade på planet mot Narita och det var med Tvivel i öronen som jag upplevde mina första minuter i Japan vid bagagebandet. Det är svårt att förklara och antagligen svårare att förstå vad det är som gör att hans musik gör mig lugn även efter de mest uppstressande situationer. Jag har en så fruktansvärd mellanstadieförälskelse i den här mannen.
Lite utav lugnet tror jag kommer från det faktum att det är det enda som är precis samma sak som hemma. Det är en bit av Sverige, en bit av Linköping. Det finns en tätort på en slätt, ett kyrktorn sträcker sig mot himlen...Här finns inga kyrktorn, här finns bara osymetriska (asymetriska?) höghus som sträcker sig mot en grå himmel. Det har regnat i två dagar men nu känns det som om det regnar alltid i Japan.
Vad kan man säga? Jag gillar också Stångån på hösten och lär jag mig inget annat under det här året så kommer jag lära mig uppskatta Sverige ännu mer.
Nu sitter jag igen och lyssnar på Winnerbäck. Det har varit en sån där dag, en dag då saker inte ter sig som de är, en dag när jag hittar på saker och är paranoid. En dag då det egentligen är farligt att fastna i mina egna tankar. Därför fastnar jag hellre i någon annans tankar.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar