Jag hävdar emellanåt att jag kommer vara rasist när jag kommer hem eftersom det finns så mycket generaliserade i grupper av utbytesstudenter och den här typen av språkundervisning ("Alla tyskar dricker öl", "Amerikanare vet inget om resten av världen (och alla har skjutvapen)", "Japaner tar skit och tackar för det"...). Det är kanske inte så farligt när man faktiskt bara pratar om det som luddiga grupper, men när man tar en människa som modell för resten av folket, då börjar det bli problem.
Om man utgår från min japanskagrupp så kan kinesiskor inte göra sig hörda ens om de försökte, deras röst räcker inte till, kineser låter inte kinesiskor prata, ungrare bryr sig enligt egen utsago inte i något men gör ändå allt, tyskar kommer sent och går tidigt, turkar luktar intressant, amerikanare är lätt fascinerade över saker och mongoler...är bara en pain in the ass.
Jag är jätterädd att jag ska ta med mig dessa enorma generaliseringar, basserade på en (eller en handfull) individer och sedan bära med mig dem som sanningar. Antagligen blir det inte så eftersom jag upptäckt det redan nu, men i alla fall.
Idag hade vi dock en "berätta om våra liv"-övning. Fruktansvärt löjligt och det enda som gjorde det värt det var att lyssna på en av tyskarna som berättade om hur han börjat äta grönsaker som sju åring.
Det var dock en intressant tankeställare om hur jag faktiskt ser på alla andra folkgrupper i min närhet. Jag tror att jag har skrivit om det här tidigare, men det är värt att ta upp igen och om jag inte skrivit om det tidigare är det verkligen värt att skriva.
Framförallt när det kommer till Kina, Korea och muslimer (ja, inget land, förklarar sen) så har jag synen att man som kvinna inte har chans till något. Är man kvinna så är man och så är det med det. Visserligen inser jag att de kinesiskor och koreanskor som jag möter här antagligen är mer priviligerade än många av sina landsmaninnor, men fortfarnade, de är här, i ett annat land och lär sig japanska och engelska medan de pluggar så tuffa saker som kryptering, datautveckling och kvantfysik. Inte bara folk från Peking och Seol, människor från de mest avlägsna små hålor i dessa länder (lite som Sävastön).
När det sedan kommer till de muslimska kvinnorna som är här så har de helt vänt upp och ner på min uppfattning om vad det betyder att vara kvinnlig muslim. Visst "viste" jag att det inte bara var burkaklädda kvinnor i Iran och Irak, men att Indonesien var ett muslimskt land hade jag ingen aning om. Säkert en tredjedel av kvinnorna i vårt utbytesprogram bär slöja, ytterligare några finns som fortfarande är muslimer men inte bär slöja. Precis som de asiatiska kvinnorna pratar de, och studerar, flera språk och utbildningar som fortfarande i Sverige är mansdominerade och gubbiga.
Vi har det jäkligt bra i Sverige, vi har det jäkligt bra i större delen av Europa, men att tro att kvinnor i östra Asien skulle ha en sämre levnadsstandard eller sämre förutsättningar kanske vi måste börjar omvärdera. Visst, mycket kvar att göra...det är det ju i Sverige med.
/Elin
Om man utgår från min japanskagrupp så kan kinesiskor inte göra sig hörda ens om de försökte, deras röst räcker inte till, kineser låter inte kinesiskor prata, ungrare bryr sig enligt egen utsago inte i något men gör ändå allt, tyskar kommer sent och går tidigt, turkar luktar intressant, amerikanare är lätt fascinerade över saker och mongoler...är bara en pain in the ass.
Jag är jätterädd att jag ska ta med mig dessa enorma generaliseringar, basserade på en (eller en handfull) individer och sedan bära med mig dem som sanningar. Antagligen blir det inte så eftersom jag upptäckt det redan nu, men i alla fall.
Idag hade vi dock en "berätta om våra liv"-övning. Fruktansvärt löjligt och det enda som gjorde det värt det var att lyssna på en av tyskarna som berättade om hur han börjat äta grönsaker som sju åring.
Det var dock en intressant tankeställare om hur jag faktiskt ser på alla andra folkgrupper i min närhet. Jag tror att jag har skrivit om det här tidigare, men det är värt att ta upp igen och om jag inte skrivit om det tidigare är det verkligen värt att skriva.
Framförallt när det kommer till Kina, Korea och muslimer (ja, inget land, förklarar sen) så har jag synen att man som kvinna inte har chans till något. Är man kvinna så är man och så är det med det. Visserligen inser jag att de kinesiskor och koreanskor som jag möter här antagligen är mer priviligerade än många av sina landsmaninnor, men fortfarnade, de är här, i ett annat land och lär sig japanska och engelska medan de pluggar så tuffa saker som kryptering, datautveckling och kvantfysik. Inte bara folk från Peking och Seol, människor från de mest avlägsna små hålor i dessa länder (lite som Sävastön).
När det sedan kommer till de muslimska kvinnorna som är här så har de helt vänt upp och ner på min uppfattning om vad det betyder att vara kvinnlig muslim. Visst "viste" jag att det inte bara var burkaklädda kvinnor i Iran och Irak, men att Indonesien var ett muslimskt land hade jag ingen aning om. Säkert en tredjedel av kvinnorna i vårt utbytesprogram bär slöja, ytterligare några finns som fortfarande är muslimer men inte bär slöja. Precis som de asiatiska kvinnorna pratar de, och studerar, flera språk och utbildningar som fortfarande i Sverige är mansdominerade och gubbiga.
Vi har det jäkligt bra i Sverige, vi har det jäkligt bra i större delen av Europa, men att tro att kvinnor i östra Asien skulle ha en sämre levnadsstandard eller sämre förutsättningar kanske vi måste börjar omvärdera. Visst, mycket kvar att göra...det är det ju i Sverige med.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar