Detaching

Jag har börjat det någorlunda jobbiga sysselsättningen att stöta ifrån mig Japan och alla människor jag umgås med här. Det har nog pågått under lite längre tid än vad jag själv vetat om, men så är det. På samma sätt som att jag och Karl håller sams hela sommaren fram tills de sista tre-fyra dagarna när vi bråkar om allt (första veckan av sommarlovet, då jag måste sätta honom på plats och visa att det är jag som bestämmer igen, borträknat såklart) så blir jag mer och mer irriterad på allt och alla här ju närmare hemresan jag kommer. Jag stör mig faktiskt på det mesta alla gör.

Överlag tror jag att alla i min umgängeskrets fungerar likadant, även de som har pojkvänner och flickvänner här pratar bara om allt som ska bli så underbart att komma hem till och hur de längtar efter allt. Det är faktiskt allt vi pratar vid sidan av våra planer att göra allt "en sista gång". Ingen säger ett ord om att det ska bli tråkigt att fara hem, alla säger att det ska bli totalt underbart att lämna Japan.

Det är skönt att alla pratar så. Pratar om familjen på flygplatsen, första middagen, första frukosten (jag vill inte ha polarkakor förresten...hör ni det familjen Hanson?), skolstarter, kurser, planer för terminen...

Avslutade en kurs till idag, känner mig väldigt nöjd med resultatet i den faktiskt, skrev tre uppsatser och fick 18/20 på alla. Nu har jag fem kurser kvar...och fem tentor...Sen är jag på avsnitt s06e18 i Arkiv X för den som undrar.

/Elin