Du betalade nästan 2000 yen för vad sa du?

Vi utbytesstudenter i Chiba undrar emellanåt varför vi inte är i Tokyo oftare, många andra undrar också varför jag inte är där i alla fall en gång i månaden. Så idag for jag till storstan tillsammans med folket från Alabama och så taiwanesen...även om jag tror att hans utbyte av just den här resan var obefintlig.

En tredje amerikan (även han från Alabama faktiskt, och till på köpet nästan omöjlig att förstå när jag pratar fort) hade tipsat om en stadsdel på andra sidan Tokyo där det fanns mycket second-hand butiker så det var dit vi styrde kosan med gott mod efter lunchen. Ungefär 90 minuter, tre tågbyten och dryga 800 yen senare befann vi oss i Shimo-kitazawa (ett stopp med express från Shibuya på en lila linje).

Det var en riktigt trevlig stadsdel. Vi var, utan större överdrift, de enda vita där (även om jag hävdar att jag såg en brittisk kvinna prata arg på japanska i mobiltelefon och vi upprepade gånger mötte en rödhårig kille med sin japanska flickvän). Det fanns inga neonskyltar, inga försäljare som stod utanför affärerna och skrek på oss, inte heller när man klev in i butikerna var de speciellt högljudda. I ~73% av butikerna spelade de förresten Michael Jackson. Second hand är inte riktigt min grej, men det var hemskt kul att titta och prova (även om jag kan ha råkat spräcka en kjol i sömmen när jag försökte få den över höfterna...).

Vi slog oss ner på ett kaffe, ett sånt där som inte är en kedja utan ett som är mysigt och medan Weston försökte berätta hur det kom sig att människan drack kaffe (hade något att göra med getter) konstaterade jag och Andrea att det var så här man skulle uppleva Tokyo! Det här var det Tokyo vi var ute efter...inte det som alla turister springer omkring på, inte det där lamporna blinkar, det där man kan sitta och andas lite och roas över hur en ensam liten bil försöker ta sig fram på de överbefolkade bilvägarna och där japaner kommer springandes ut från butiker för att hjälpa stackars postbud med för stora paket.

Jag köpte tillsist en kjol på rea. Den är helt okej faktiskt men höjdpunkten var när killen i butiken försökte berätta för mig att om jag köpte ett plagg till så fick jag ännu mer rea med hjälp av en underbart katakaniserad engelska (katakaniserad engelska låter lite som rövarspråket, fast man kan variera vokalerna och U är vanligare än O). Efter en stund sa jag till honom, på japanska, att det gick bra på japanska också och då kommer en annan kille ut från lagret och småskrattar...inte åt mig men åt killen som försökt prata engelska med mig. Sen pratar vi en stund (yäää!) och den första killen kände till Sverige (till och med hur svenska flaggan såg ut) tack vare fotboll. Sen svarade jag tokfel på en fråga (tror jag) och de slutade prata haha.

Nå det är dagens upplevelse i alla fall. Katakana ftw!

Hemresan gick inte via Shibuya utan via Shinjuku (så jag kan berätta att Shimo-kitazawa ligger tre stopp från Shinjuku) varifrån ett direkttåg går hem till Inage, det tar lång tid, men med sittplatserna vi fick efter en dags springande så var det värt det...så efter dryga 100 min, bara ett tågbyte eftersom vi tog direkttåg och ytterligare nästan 900 yen var vi hemma.

Två bra argument för att inte vara i Shinjuku kl 18:30:


Så, anledningen till att vi inte är i Tokyo så ofta är att det kostar nästan 2000 yen att ta sig fram och tillbaka (lite beroende på vart man far visserligen) och...den delen av Tokyo som vi är ute efter och den del av Tokyo som vi vill uppleva är den som vi egentligen kan uppleva på vilken annan plats som helst. Utan att betala för resan...och då behöver ju inte Weston och Maru känna att de har förlorat något annat än tid när de följer med och inte shoppar själva.

/Elin