Köande japaner...jag säger då det, svenskar har INGENTING att sätta emot japanerna när det kommer till att stå i kö. Inte ens utbytesstudenter på LiU har något att sätta emot dem! Det är helt sjukt vad man kan få för sig att köa till när man är för många människor på för liten yta. För den oinvigde kan det också vara totalt oförståeligt vad de faktiskt köar till...som alla köer under gångbron i Harajuku, som tar slut i ingenting. Jag undrar om jag ens skulle tillåtas ställa mig där eller om det är en members-only sak? Eller om de bara övar...
Något anant som jag som svensk tycker är hysteriskt kul är alla människor som under några månaders tid har köat för att komma in på H&M. Kan inte minnas när jag någonsin har hittat något på H&M som var värt att stå i annat än kassakö för. Möjligen min gröna kjol...men det visste jag inte när jag köpte den. Bredvid H&M i Harajuku har det för några veckor sedan öppnat en ny butik som heter Forever 21 och som på sätt och vis är ett av USA:s svar på H&M. Forever 21 har också tagit över H&M:s plats som butiken man köar till i Harajuku. Med detta i medvetandet satte jag, Andrea, Maru och Tofu oss på ett tåg mot Harajuku (egentligen till Shinagawa) 08:31.
Dryga timmen senare var vi framme i ett, i Tokyo-mått mätt, folktomt Harajuku. Kön som inte leder någonstans fanns redan, visserligen var den inte Kraballen-lång, men helt klat längre än lagsläppet till Hic Hac Hoc 2007. Redan på håll såg vi köfållan och vakten utanför Forever 21, men till vår lättnad såg vi också folk som bara gick raka vägen in. Det hade med andra ord varit värt att gå upp så här tidigt bara för att fara till Tokyo för att shoppa kläder. Inte för att vi slapp stå i kö, nej det hade jag faktiskt tyckt varit en rolig erfarenhet att ha, utan för att vi faktiskt kunde gå omkring där inne.
Tillskillnad från alla japanska affärer i vilka jag aldrig hittar några kläder var det här stället ungefär lika välorganiserat som en random H&M-butik i Sverige (Luleå efter renoveringen exempelvis) och det var ingen som skrek åt en (mer än när man just klev i). En översminkad tjej delade ut shoppingpåsar till oss som vi sedan kunde gå och samla på oss saker i, man fick ta med sig hur mycket man ville in i provhytten, man behövde inte ta av sig skorna (även om jag förutseende hade tagit skor som smidigt gick att ta av) och allt var otroligt otramsigt även om ansvarig person för provrummen, i sann japansk anda, plockade upp alla plagg ur påsen och hängde upp dem i hytten åt mig.
Det slutade med att jag gick därifrån med ett halsband, en t-shirt och två...skjortor kallar jag dem nog. Allt för att jag hade varit där tidigt nog så att jag faktiskt kunde existera inne i butiken. Vi gick nämligen tillbaka efter lunch också för att titta på en bikini till Andrea och då behövde vi dels köa och sedan gick det inte att se något bland kläderna för att det var så många människor.
Eftersom t-shirtern var i genomskinligaste laget gick jag in på H&M när vi var klara på Forever 21, gick upp på tredje våningen (med källare inräknad har H&M (och Forever 21) i Harajuku 5 plan...4 för tjejer, 1 för killar), tog ett vitt linne i strl 36 och betalade utan att prova. Först efteråt kom jag på att strl 36 i Japan kanske inte är samma som i Sverige bara för att storlekslappen såg likadan ut. Nu visade det sig dock att de japanska H&M-kläderna också är gjorda i Kambodja och att storlekerna är de samma.
...att vara på H&M var förresten som att gå på IKEA. Det syntes inte att det var i Japan jag var. Om man tänkte på japanerna och de fem våningarna då...Det var samma färger, kombinerade och upphängda på lika omöjliga vis som hemma, lagomt organiserat och lika fult klädda skyltdockor (vilket kanske är modets fel mer än H&M:s?). Likadana röda storlekslappar, likadana plottriga smyckesväggar och likadna fjantiga väggmålningar...förresten, eftersom jag mäter städer i hur många ingångar det finns till H&M-butiker så borde Stockholm vara större än Tokyo.
Efter ett besök på GAP var klockan 10:30 och jag hade gjort av med mer än 10 000 yen. Tror inte jag lagt så mycket på kläder totalt sen jag kom till Japan. Så det där var jag förtjänt av. Det kommer bli intressant att packa när jag ska hem.
Är det förresten början på en livskris när man köper kläder på en butik som heter Forever 21 när man fyller 23 i år?
/Elin
Något anant som jag som svensk tycker är hysteriskt kul är alla människor som under några månaders tid har köat för att komma in på H&M. Kan inte minnas när jag någonsin har hittat något på H&M som var värt att stå i annat än kassakö för. Möjligen min gröna kjol...men det visste jag inte när jag köpte den. Bredvid H&M i Harajuku har det för några veckor sedan öppnat en ny butik som heter Forever 21 och som på sätt och vis är ett av USA:s svar på H&M. Forever 21 har också tagit över H&M:s plats som butiken man köar till i Harajuku. Med detta i medvetandet satte jag, Andrea, Maru och Tofu oss på ett tåg mot Harajuku (egentligen till Shinagawa) 08:31.
Dryga timmen senare var vi framme i ett, i Tokyo-mått mätt, folktomt Harajuku. Kön som inte leder någonstans fanns redan, visserligen var den inte Kraballen-lång, men helt klat längre än lagsläppet till Hic Hac Hoc 2007. Redan på håll såg vi köfållan och vakten utanför Forever 21, men till vår lättnad såg vi också folk som bara gick raka vägen in. Det hade med andra ord varit värt att gå upp så här tidigt bara för att fara till Tokyo för att shoppa kläder. Inte för att vi slapp stå i kö, nej det hade jag faktiskt tyckt varit en rolig erfarenhet att ha, utan för att vi faktiskt kunde gå omkring där inne.
Tillskillnad från alla japanska affärer i vilka jag aldrig hittar några kläder var det här stället ungefär lika välorganiserat som en random H&M-butik i Sverige (Luleå efter renoveringen exempelvis) och det var ingen som skrek åt en (mer än när man just klev i). En översminkad tjej delade ut shoppingpåsar till oss som vi sedan kunde gå och samla på oss saker i, man fick ta med sig hur mycket man ville in i provhytten, man behövde inte ta av sig skorna (även om jag förutseende hade tagit skor som smidigt gick att ta av) och allt var otroligt otramsigt även om ansvarig person för provrummen, i sann japansk anda, plockade upp alla plagg ur påsen och hängde upp dem i hytten åt mig.
Det slutade med att jag gick därifrån med ett halsband, en t-shirt och två...skjortor kallar jag dem nog. Allt för att jag hade varit där tidigt nog så att jag faktiskt kunde existera inne i butiken. Vi gick nämligen tillbaka efter lunch också för att titta på en bikini till Andrea och då behövde vi dels köa och sedan gick det inte att se något bland kläderna för att det var så många människor.
Eftersom t-shirtern var i genomskinligaste laget gick jag in på H&M när vi var klara på Forever 21, gick upp på tredje våningen (med källare inräknad har H&M (och Forever 21) i Harajuku 5 plan...4 för tjejer, 1 för killar), tog ett vitt linne i strl 36 och betalade utan att prova. Först efteråt kom jag på att strl 36 i Japan kanske inte är samma som i Sverige bara för att storlekslappen såg likadan ut. Nu visade det sig dock att de japanska H&M-kläderna också är gjorda i Kambodja och att storlekerna är de samma.
...att vara på H&M var förresten som att gå på IKEA. Det syntes inte att det var i Japan jag var. Om man tänkte på japanerna och de fem våningarna då...Det var samma färger, kombinerade och upphängda på lika omöjliga vis som hemma, lagomt organiserat och lika fult klädda skyltdockor (vilket kanske är modets fel mer än H&M:s?). Likadana röda storlekslappar, likadana plottriga smyckesväggar och likadna fjantiga väggmålningar...förresten, eftersom jag mäter städer i hur många ingångar det finns till H&M-butiker så borde Stockholm vara större än Tokyo.
Efter ett besök på GAP var klockan 10:30 och jag hade gjort av med mer än 10 000 yen. Tror inte jag lagt så mycket på kläder totalt sen jag kom till Japan. Så det där var jag förtjänt av. Det kommer bli intressant att packa när jag ska hem.
Är det förresten början på en livskris när man köper kläder på en butik som heter Forever 21 när man fyller 23 i år?
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar