Igår, efter att Andrea och jag hade suttit på Plumeria och tittat på varandra länge nog utan att säga något, kläckte hon ur sig: "The longer I'm in Japan, the more amazed I am that I can actually speak my native language."
...och så lägger ni på en sydstatsdialekt á la Forrest Gump på den.
Jag har fortfarande inte riktigt kommit på vad det var hon menade med det, för vi kan väl alla prata vårt modersmål ganska bra hoppas jag och hon sa att hon inte menade det som att hennes engelska blivit sämre (vilket den har eftersom hon pratar med ganska mycket japansk grammatik emellanåt) eller att engelska skulle vara så fruktansvärt svårt att man inte kunde lära sig det.
Anyhow, det där med storheten i att kunna engelska har jag funderat på många gånger, hur fantastiskt det faktiskt är att jag kan kommunicera utan problem med människor från så olika delar av världen och faktiskt inte vara bunden till det faktum att jag är född i ett land där språket inte ens pratas av 10 miljoner människor. Nog för att 10 miljoner människor är fler än man hinner träffa och prata med under en livstid, men ändå.
På Lis lektioner i Linköping förstod jag bara ett ord: enfisize. Jag vågar inte gå så långt som att säga att jag förstår allt vad mina lärare säger (framförallt inte han jag har i spelteori, eftersom han pratar lite mer formellt än tjommen jag har i kemi), men allt oftare kommer jag på mig själv att faktiskt förstå vad de säger, om jag bara orkar med att lyssna. Sen blir jag så fascinerad över min egen språkkunskap att jag sitter och fokuserar enbart på det en stund (tills det blir för svårt igen).
Min sporadiska tyskaundervisning går också bra och är hemskt mycket roligare än den japanska. Inte minst då jag tjuvlyssnar på tyskarna och försöker komma på vad det är de pratar om. Kan inte avgöra om jag blivit bättre på tyska sen jag kom hit, inte heller hur mycket som är tack vare tyskaundervisningen jag haft och hur mycket jag får gratis från svenskan...men jag förstår tillräckligt mycket för att snappa upp saker det inte är tänkt att jag ska förstå hehe...
Idag slog det mig igen hur fantastiskt det egentligen är att kunna språk medan jag satt och halvlyssnade under japanskalektionen. Att kunna kommunicera med människor och faktiskt se att i gyttret av ljud som kommer från människan framme vid svarta tavlan så finns det ord, med riktig mening. Det finns verb, substantiv, alldeles för beskrivande adjektiv, partiklar som äntligen börjar "make sense" och sedan ytterligare tusen småord och ljud som inte alls gör det.
På tal om ingenting är det här förresten min midsommaraftonsmiddag:
/Elin
...och så lägger ni på en sydstatsdialekt á la Forrest Gump på den.
Jag har fortfarande inte riktigt kommit på vad det var hon menade med det, för vi kan väl alla prata vårt modersmål ganska bra hoppas jag och hon sa att hon inte menade det som att hennes engelska blivit sämre (vilket den har eftersom hon pratar med ganska mycket japansk grammatik emellanåt) eller att engelska skulle vara så fruktansvärt svårt att man inte kunde lära sig det.
Anyhow, det där med storheten i att kunna engelska har jag funderat på många gånger, hur fantastiskt det faktiskt är att jag kan kommunicera utan problem med människor från så olika delar av världen och faktiskt inte vara bunden till det faktum att jag är född i ett land där språket inte ens pratas av 10 miljoner människor. Nog för att 10 miljoner människor är fler än man hinner träffa och prata med under en livstid, men ändå.
På Lis lektioner i Linköping förstod jag bara ett ord: enfisize. Jag vågar inte gå så långt som att säga att jag förstår allt vad mina lärare säger (framförallt inte han jag har i spelteori, eftersom han pratar lite mer formellt än tjommen jag har i kemi), men allt oftare kommer jag på mig själv att faktiskt förstå vad de säger, om jag bara orkar med att lyssna. Sen blir jag så fascinerad över min egen språkkunskap att jag sitter och fokuserar enbart på det en stund (tills det blir för svårt igen).
Min sporadiska tyskaundervisning går också bra och är hemskt mycket roligare än den japanska. Inte minst då jag tjuvlyssnar på tyskarna och försöker komma på vad det är de pratar om. Kan inte avgöra om jag blivit bättre på tyska sen jag kom hit, inte heller hur mycket som är tack vare tyskaundervisningen jag haft och hur mycket jag får gratis från svenskan...men jag förstår tillräckligt mycket för att snappa upp saker det inte är tänkt att jag ska förstå hehe...
Idag slog det mig igen hur fantastiskt det egentligen är att kunna språk medan jag satt och halvlyssnade under japanskalektionen. Att kunna kommunicera med människor och faktiskt se att i gyttret av ljud som kommer från människan framme vid svarta tavlan så finns det ord, med riktig mening. Det finns verb, substantiv, alldeles för beskrivande adjektiv, partiklar som äntligen börjar "make sense" och sedan ytterligare tusen småord och ljud som inte alls gör det.
På tal om ingenting är det här förresten min midsommaraftonsmiddag:
/Elin
Vad är det för något? Middagen alltså? :)
SvaraRadera