Jag och Maru

Det här är Maru. Jag har inget bättre kort på honom, men där är han i alla fall. Han är en taiwanes som inte tycker om att bli kallad kines (ibland har jag svårt att förstå det, men ibland tänker jag på hur irriterad jag blir på folk som säger "norrlänning" hela tiden när jag försöker få den att kalla mig "norrbottning") och som efter det här året i Japan ska driva ett företag tillsammans med sin syster som importerar räkor från Japan och säljer dem i Taiwan. Han är lika gammal som jag och det gör att jag känner lite prestationsångest varje gång jag tänker på det.

Jag har lärt känna honom genom Andrea från Alabama, de är tillsammans även om de inte har ändrat status på facebook ännu...och kommer nog aldrig göra det heller. Under lovet som gått är han den ende jag har pratat japanska med, vilket i sig inte gör något eftersom hans japanska är riktigt bra (enligt japaner som vet sånt heh). Dock är samtalen vi har...tragiskt dåliga.

Oftast är det jag, Andrea och han som umgås och det är bara Andrea som kan prata med oss båda eftersom han engelska är lika dålig som min japanska. Jag vet inte vad han tycker om det när vi umgås vi tre, men jag har inget emot att sitta och inte förstå saker under långa perioder bara för att de pratar japanska med varandra. Jag påstår att jag förstår det mesta när de pratar med varandra (stora drag, missar små detaljer och måste ofta kontrollera att jag förstår vad som bestämts) och han säger samma sak om engelska.

De enda gångerna det är jobbigt att umgås bara vi tre än när Andrea av någon anledning går sin väg (toa, hämta ngt etc). För då sitter vi där, Maru och jag, och tittar på varandra (eller på de tallrikar och koppar som vi ofta har framför oss) utan att säga något alls. Såna där obekväma tystnader som man verkligen inte vill ha. Han ställer en fråga, jag svarar. Jag ställer en annan, han svarar...och alltid om såna banala saker som "Vart gick Andrea?" och "Var det gott?". I annat fall blir antingen frågan eller svaret för komplicerat.

Efter lovet har jag nu bestämt att jag ska prata mer japanska (och har faktiskt gjort så också, även om det knappt är märkbart) och samtidigt (och helt oberoende) har Maru bestämt att han ska prata mer engelska. Andrea tycker min beskrivning av vad som händer när hon går är hysteriskt rolig och kom idag med idén att jag och Maru ska ha konversationsträning med varandra. Eftersom vi båda påstår att vi förstår det mesta som sägs, men inte kan prata själv så tyckte hon att Maru pratar engelska och jag pratar japanska. Det fungerar...så där, men rätt kul är det!

För mig är det lättare att prata japanska med honom efter som han inte kan engelska och inte är native i japanska (ursäkta engelska, men en bra översättning till "to be native" i ett språk tack). Att ha mig som engelskalärare vet jag dock inte om det är en höjdare. Fast det är klart, tänker jag efter lite så kan jag faktiskt grammatiken...och enligt både Maru och Andrea är jag bättre på engelska än de andra utbytestudenterna. Så det så!

Elins hemläxa: att igen lära sig hur man kort negerar verd i dåtid. Hur kan jag inte komma ihåg sånt här? I morgon ska vi ut och dricka! Och då ska jag prata massa japanska och Maru ska prata massa engelska och Andrea och Tofu får skratta åt oss hur mycket de vill! Så det så!

/Elin