Jag älskar att jag varit i Japan i ett halvår nu, att all information vi får för den här terminen är gammal skåpmat. Kanske älskar jag mest att jag är säker nog i Japan för att kunna uppleva våren i Japan och inte bara uppleva Japan. Låter det alls vettigt?
När jag kom var det fuktigt och varmt. Det var så fuktigt att detta fortfarande är mitt första stående intryck av landet. Sen kom hösten och den pissiga vintern då det faktiskt var svinkallt, även om det är svårt att tro. Det var inte kallt ute, men det var förbannat kallt inne. Det fanns knappt värme i hela landet. Nu kommer våren och med den den fuktiga värmen. Ännu är det inte farligt alls, men det är bara april ännu...
Värmen får mig att minnas de där första dagarna så mycket bättre. Dagarna då vi gick till Daiso hela tiden och köpte småsaker för att vi inte hade bättre för oss, dagarna då jag inte ville vara här, första dagen då jag satt nere i samlingsrummet och fyllde i alla paprena...eller som jag kallar det "skrev över min själ till Chiba university". Jag minns allting mycket bättre nu av någon anledning, men det spelar inte så stor roll. Jag är bara glad att jag inte är ny igen.
Eftersom jag inte är ny längre så ser jag inte Japan längre, jag ser våren och våren i Japan är underbar!
Inte för att sakura blommar utan för att japanerna blommar! Japanerna blommar och det är en fröjd att se! Samtidigt undrar jag om alla mina fördomar mot japaner eftersom jag uppenbarligen inte har trott att de kan ha ohämmat roligt överhuvudtaget. Nu medan sakura blommar så sitter japanerna ute i parkerna (eller de fem träden som står på gräsmattan utanför biblioteket på campus) och spelar musik, har picknick och dricker stora mängder sprit! De leker Ett, två, tre, ost, kastar baseball, jonglerar, sjunger...beter sig om riktigt människor ;P
Varje gång jag ser dem blir jag glad och varje gång jag ser dem saknar jag LiU och Campus Valla. Jag saknar soldäcket och inför-uk-aktiviteterna (inte minst "hitta molnet"). Jag saknar mikroköer och jeansjackor och colosseum-borden. Baljanmackorna och Baljankaffet. Klägg. Jag saknar känslan av att komma ut från en av salarna i T-korridoren och upptäcka att det är soligt ute.
Jag vet inte hur mycket ni läser Elinas blogg, men hon skrev för ett tag sen om att sakna Boden. Vi pratade lite på msn och hon undrade hur jag gjorde med saknade och jag visste inte. Nu vet jag varför, jag saknar nämligen inte Boden...jag saknar Linköping.
Det är en intressant insikt. Oscar sa en gång att han aldrig skulle komma att säga att han var från Linköping ifall han inte pratade med andra studenter från andra universitet. I ett halvårs tid har jag bara varit från Sverige. Ingen bryr sig ifall jag är från Boden eller Linköping, det går på ett ut för dem...och jag tror inte att jag är från Boden längre.
Jag är från Boden, jag kommer alltid vara från Boden. Det är där man känner hur stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, det är där man känner var gäddorna står, ja det är dit man kommer när man kommer hem...så klart. Fast nu för tiden är jag från Linköping också eller framförallt från Linköping faktiskt. Linköping känns som en konkret verklighet medan Boden känns som en fluffig drömvärld där allt är lekar och lycka och kaffe på Hanssons (och det är faktiskt två S Elina...jag har the sign to bevisa det med ;P ). Jag gillar den världen...jag hoppas att den alltid förblir sån.
...hm...det där var varken ditt, datt eller Tabata...det bare blev...
Jag fick tillbaka mina betyg idag. Hemskt kul med japanska betyg eftersom de är i kanji och inte i bokstäver eller siffror. Dock var de översatte på en höft och jag tycker jag har klarat mig ganska bra. Visserligen långt ifrån att faktiskt klara av den där internationella utbildningen, men jag har lite hopp om framtiden faktiskt (om nu LiU kunde svara på mina mail, vilket är att hoppas på för mycket) så att jag får svar på mina frågor om registrering för nästa år så vore saker ganska bra på den akademiska fronten.
Sist men inte minst måste jag berätta om Tabata.
Jag och Andrea gick på café idag, igen, efter att hon kommit hem från Taiwan igår (utan att ha sett Barbie-fabriken! Jag är chockad!). Vi hade fått rabattkuponger i brevlådan och hey, billigare kaffe är billigare kaffe även om det var...svagt (eller brittiskt kanske?).
På cafét hittade vi vår nya favoritjapan! Han var 16-17-ish och antagligen ganska ny på jobbet. Han hade oturen att komma till kassan när vi kom och alltså var han tvungen att visa oss till ett bord, sen fick han ögonkontakt med oss när vi ville beställa så han var tvungen att servera oss också. Till på köpet var han tvungen att ta betalt av oss och han kunde inte kassaapparaten (eftersom vi var jobbiga och ville ha rabatt).
Han var så söt och så nervös att vi fick fylla i hans japanska, vilket vi insåg sen antagligen inte gjorde det hela bättre (annars brukar de bli så glada när de slipper prata engelska). Vi ska gå tillbaka och fråga efter honom varje gång vi kommer dit ;) Se det är nakdelen med att ha hiragana på sina namnskyltar...hehe...
/Elin
När jag kom var det fuktigt och varmt. Det var så fuktigt att detta fortfarande är mitt första stående intryck av landet. Sen kom hösten och den pissiga vintern då det faktiskt var svinkallt, även om det är svårt att tro. Det var inte kallt ute, men det var förbannat kallt inne. Det fanns knappt värme i hela landet. Nu kommer våren och med den den fuktiga värmen. Ännu är det inte farligt alls, men det är bara april ännu...
Värmen får mig att minnas de där första dagarna så mycket bättre. Dagarna då vi gick till Daiso hela tiden och köpte småsaker för att vi inte hade bättre för oss, dagarna då jag inte ville vara här, första dagen då jag satt nere i samlingsrummet och fyllde i alla paprena...eller som jag kallar det "skrev över min själ till Chiba university". Jag minns allting mycket bättre nu av någon anledning, men det spelar inte så stor roll. Jag är bara glad att jag inte är ny igen.
Eftersom jag inte är ny längre så ser jag inte Japan längre, jag ser våren och våren i Japan är underbar!
Inte för att sakura blommar utan för att japanerna blommar! Japanerna blommar och det är en fröjd att se! Samtidigt undrar jag om alla mina fördomar mot japaner eftersom jag uppenbarligen inte har trott att de kan ha ohämmat roligt överhuvudtaget. Nu medan sakura blommar så sitter japanerna ute i parkerna (eller de fem träden som står på gräsmattan utanför biblioteket på campus) och spelar musik, har picknick och dricker stora mängder sprit! De leker Ett, två, tre, ost, kastar baseball, jonglerar, sjunger...beter sig om riktigt människor ;P
Varje gång jag ser dem blir jag glad och varje gång jag ser dem saknar jag LiU och Campus Valla. Jag saknar soldäcket och inför-uk-aktiviteterna (inte minst "hitta molnet"). Jag saknar mikroköer och jeansjackor och colosseum-borden. Baljanmackorna och Baljankaffet. Klägg. Jag saknar känslan av att komma ut från en av salarna i T-korridoren och upptäcka att det är soligt ute.
Jag vet inte hur mycket ni läser Elinas blogg, men hon skrev för ett tag sen om att sakna Boden. Vi pratade lite på msn och hon undrade hur jag gjorde med saknade och jag visste inte. Nu vet jag varför, jag saknar nämligen inte Boden...jag saknar Linköping.
Det är en intressant insikt. Oscar sa en gång att han aldrig skulle komma att säga att han var från Linköping ifall han inte pratade med andra studenter från andra universitet. I ett halvårs tid har jag bara varit från Sverige. Ingen bryr sig ifall jag är från Boden eller Linköping, det går på ett ut för dem...och jag tror inte att jag är från Boden längre.
Jag är från Boden, jag kommer alltid vara från Boden. Det är där man känner hur stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, det är där man känner var gäddorna står, ja det är dit man kommer när man kommer hem...så klart. Fast nu för tiden är jag från Linköping också eller framförallt från Linköping faktiskt. Linköping känns som en konkret verklighet medan Boden känns som en fluffig drömvärld där allt är lekar och lycka och kaffe på Hanssons (och det är faktiskt två S Elina...jag har the sign to bevisa det med ;P ). Jag gillar den världen...jag hoppas att den alltid förblir sån.
...hm...det där var varken ditt, datt eller Tabata...det bare blev...
Jag fick tillbaka mina betyg idag. Hemskt kul med japanska betyg eftersom de är i kanji och inte i bokstäver eller siffror. Dock var de översatte på en höft och jag tycker jag har klarat mig ganska bra. Visserligen långt ifrån att faktiskt klara av den där internationella utbildningen, men jag har lite hopp om framtiden faktiskt (om nu LiU kunde svara på mina mail, vilket är att hoppas på för mycket) så att jag får svar på mina frågor om registrering för nästa år så vore saker ganska bra på den akademiska fronten.
Sist men inte minst måste jag berätta om Tabata.
Jag och Andrea gick på café idag, igen, efter att hon kommit hem från Taiwan igår (utan att ha sett Barbie-fabriken! Jag är chockad!). Vi hade fått rabattkuponger i brevlådan och hey, billigare kaffe är billigare kaffe även om det var...svagt (eller brittiskt kanske?).
På cafét hittade vi vår nya favoritjapan! Han var 16-17-ish och antagligen ganska ny på jobbet. Han hade oturen att komma till kassan när vi kom och alltså var han tvungen att visa oss till ett bord, sen fick han ögonkontakt med oss när vi ville beställa så han var tvungen att servera oss också. Till på köpet var han tvungen att ta betalt av oss och han kunde inte kassaapparaten (eftersom vi var jobbiga och ville ha rabatt).
Han var så söt och så nervös att vi fick fylla i hans japanska, vilket vi insåg sen antagligen inte gjorde det hela bättre (annars brukar de bli så glada när de slipper prata engelska). Vi ska gå tillbaka och fråga efter honom varje gång vi kommer dit ;) Se det är nakdelen med att ha hiragana på sina namnskyltar...hehe...
/Elin
Men jag vill inte bo i Linköping, februari är så ísande kall!, men jag vill bo nära dig.. din mört..!
SvaraRaderaFast, jag vet inte riktigt vart annars jag faktiskt vill bosätta mig heller?