När jag, för andra gången idag, lämnade campus hade jag världens idé och känsla för vad jag skulle skriva här. Nu, ett avsnitt Bones senare, kommer jag inte riktigt ihåg vad det var som var så fantastiskt att jag behövde skriva ner det och berätta om det.
Jag ska försöka ta mig fram till vad jag ville säga, men vi får se hur det går.
Det hade något att göra med att jag hade min första kemilektion för året. Lektion är fel ord, men föreläsning i alla fall. Detta resulterade i att jag köpte min hittills bästa souvenir i Japan: en kemibok på japanska!
Jag är inte helt säker på vad för typ av kemi det är vi kommer lära oss, men det känns inte allt för komplicerat ännu och jag tror att det är en kurs för folk som inte läser kemi i vanliga fall eftersom jag hittade den här under samma rubrik som sportkurserna och målarkuserna.
Under föreläsningens gång kom jag flera gånger att tänka på att jag som liten tyckte det verkade tråkigt med "kinesiska tecken" eftersom man inte kunde ha någon handstil då. Hrm. Det är lite samma naivitet som när jag trodde att rökning och hårlängd inte var ett fritt val utan något som var genetiskt förprogrammerat (även om genetik nog inte var mitt argument). Den här gången var det dock inte föreläsaren som hade dålig handstil utan det var mina egna kråkor som fick dessa tankar att snurra.
Min vana trogen att fokusera på fel saker under en föreläsning har lett till att det enda som jag uppfattade av allt som läraren sa var något i stil med att de japanska namnen på grundämnena kommer inte från Amerika utan från Europa, som exempelvis Tyskland. Det är därför det heter "natoriumu" och trots att det heter "sodium" på engelska. Tackar och bockar säger jag som också är europée!
Sen är det roligt när läraren säger: 英語の名前はカチオン アニオンけど、日本語の名前はアニオン カチオン。För alla som inte kan läsa det så ursäktar jag, men han ville säga att det engelska namnet på anjoner och katjoner är tvärt om gentemot de japanska namnen för dem. Tror jag. Så att en japansk katjon är egentligen en anjon. Jag förstår inte varför man skulle ha lust att förvirra världen (och mig!) så, men det är roligt att höra någon säga "Det engelska namnet är *japanska*".
Något annat som är kul med japansk kemi är att NaCl inte uttalas natriumklorid utan kloridnatrium, även fast det fortfarande skrivs NaCl. Jag undrar om det har något att göra med deras "Efternamn Förnamn"-form?
Nå, det var allt...hoppas det jag tänkt skriva kom med!
/Elin
Jag ska försöka ta mig fram till vad jag ville säga, men vi får se hur det går.
Det hade något att göra med att jag hade min första kemilektion för året. Lektion är fel ord, men föreläsning i alla fall. Detta resulterade i att jag köpte min hittills bästa souvenir i Japan: en kemibok på japanska!
Jag är inte helt säker på vad för typ av kemi det är vi kommer lära oss, men det känns inte allt för komplicerat ännu och jag tror att det är en kurs för folk som inte läser kemi i vanliga fall eftersom jag hittade den här under samma rubrik som sportkurserna och målarkuserna.
Under föreläsningens gång kom jag flera gånger att tänka på att jag som liten tyckte det verkade tråkigt med "kinesiska tecken" eftersom man inte kunde ha någon handstil då. Hrm. Det är lite samma naivitet som när jag trodde att rökning och hårlängd inte var ett fritt val utan något som var genetiskt förprogrammerat (även om genetik nog inte var mitt argument). Den här gången var det dock inte föreläsaren som hade dålig handstil utan det var mina egna kråkor som fick dessa tankar att snurra.
Min vana trogen att fokusera på fel saker under en föreläsning har lett till att det enda som jag uppfattade av allt som läraren sa var något i stil med att de japanska namnen på grundämnena kommer inte från Amerika utan från Europa, som exempelvis Tyskland. Det är därför det heter "natoriumu" och trots att det heter "sodium" på engelska. Tackar och bockar säger jag som också är europée!
Sen är det roligt när läraren säger: 英語の名前はカチオン アニオンけど、日本語の名前はアニオン カチオン。För alla som inte kan läsa det så ursäktar jag, men han ville säga att det engelska namnet på anjoner och katjoner är tvärt om gentemot de japanska namnen för dem. Tror jag. Så att en japansk katjon är egentligen en anjon. Jag förstår inte varför man skulle ha lust att förvirra världen (och mig!) så, men det är roligt att höra någon säga "Det engelska namnet är *japanska*".
Något annat som är kul med japansk kemi är att NaCl inte uttalas natriumklorid utan kloridnatrium, även fast det fortfarande skrivs NaCl. Jag undrar om det har något att göra med deras "Efternamn Förnamn"-form?
Nå, det var allt...hoppas det jag tänkt skriva kom med!
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar