Jag fick ett boktips igår från Johan, Gustav Fridolins Blåsta. Nedskärningsåren som formade en generation som handlar om 80-talisterna i Sverige. Jag hade tänkt länka till den fina bokrecensionen som fanns i DN, men den sidan ville inte vara tillgänglig längre.
Enligt recensionen handlar boken om den syn som de äldre generationerna vill ha på oss 80-talister som en bortskämd och ovetande generation som haft det för bra för vårt eget bästa medan vi egentligen skulle vara offer för 90-talets nedskärningar inom skola och ungdomsaktiviteter. I början av 90-talet skulle 5 % av eleverna ha gått ut med ofullständiga betyg från grundskolan och i slutet var den siffran uppe i 25 % och det som chockade mig mest var att antalet förtidspensionerade under 30 hade ökat...för en annan, som knappt har hopp om att komma ut i arbetslivet innan jag är 30, känns det skrämmande och nästan omöjligt att det finns folk som blir förtidspensionerade innan de blivit 30.
Idag har jag suttit en stund och funderat på hur blåst jag personligen skulle ha blivit av svenska samhället. 1992 skulle den första nedskärningen på skolan ha kommit och det var ett år innan jag började skolan och det är väldigt svårt att jämföra en lägre standard när man kommer in på den punkten. Den enda egentliga nedgången jag reflekterat över inom skolan har varit skolmaten och jag kommer fortfarande ihåg fascinationen när vi upptäckte att såsen hade redning igen! Det var i trean på gymnasiet, så att säga "fortfarande" kanske får det att låta som för länge sedan. Intressant var det i alla fall, inte minst när vi tittade på ingredienslistan nästa dag och insåg att de hade slösat Crème Bonjour på oss! Ja, det var faktiskt så vi formulerade oss, de hade "slösat" ingredienser på oss.
Debatten om skolan har under hela min skoltid handlat om för lite lärarresurser och för stora elevgrupper. Då jag gått på ganska små skolor hela tiden har jag inte upplevt det sista som ett så stort problem även om vi hade lektioner i åk 6 utan lärare.
När folk berättar för en att man har saker att klaga på är det alltid lättare att hitta dem, om någon säger till oss att vi förtjänade bättre och att vi fråntogs många möjligheter så visst är det lättare att hitta små detaljer som visar på just detta. Ändå vet jag att jag klarat mig riktigt bra här i livet, vare sig förutsättningarna varit bra eller dåliga.
Jag känner mig inte så blåst på livets förutsättningar. Visserligen sa jag också 'Nej till allt' när det var frågan om EU-röstning, men jag bodde i Norrbotten och det var den allmänna inställningen och inget som hade med indragna ungdomsgårdar eller andra förändringar att göra.
Boken hade jag tänkt göra ett försök att läsa och sen kanske jag tittar in lite mer på det här ämnet senare.
/Elin
Edit: Nu fungerade artikeln.
Enligt recensionen handlar boken om den syn som de äldre generationerna vill ha på oss 80-talister som en bortskämd och ovetande generation som haft det för bra för vårt eget bästa medan vi egentligen skulle vara offer för 90-talets nedskärningar inom skola och ungdomsaktiviteter. I början av 90-talet skulle 5 % av eleverna ha gått ut med ofullständiga betyg från grundskolan och i slutet var den siffran uppe i 25 % och det som chockade mig mest var att antalet förtidspensionerade under 30 hade ökat...för en annan, som knappt har hopp om att komma ut i arbetslivet innan jag är 30, känns det skrämmande och nästan omöjligt att det finns folk som blir förtidspensionerade innan de blivit 30.
Idag har jag suttit en stund och funderat på hur blåst jag personligen skulle ha blivit av svenska samhället. 1992 skulle den första nedskärningen på skolan ha kommit och det var ett år innan jag började skolan och det är väldigt svårt att jämföra en lägre standard när man kommer in på den punkten. Den enda egentliga nedgången jag reflekterat över inom skolan har varit skolmaten och jag kommer fortfarande ihåg fascinationen när vi upptäckte att såsen hade redning igen! Det var i trean på gymnasiet, så att säga "fortfarande" kanske får det att låta som för länge sedan. Intressant var det i alla fall, inte minst när vi tittade på ingredienslistan nästa dag och insåg att de hade slösat Crème Bonjour på oss! Ja, det var faktiskt så vi formulerade oss, de hade "slösat" ingredienser på oss.
Debatten om skolan har under hela min skoltid handlat om för lite lärarresurser och för stora elevgrupper. Då jag gått på ganska små skolor hela tiden har jag inte upplevt det sista som ett så stort problem även om vi hade lektioner i åk 6 utan lärare.
När folk berättar för en att man har saker att klaga på är det alltid lättare att hitta dem, om någon säger till oss att vi förtjänade bättre och att vi fråntogs många möjligheter så visst är det lättare att hitta små detaljer som visar på just detta. Ändå vet jag att jag klarat mig riktigt bra här i livet, vare sig förutsättningarna varit bra eller dåliga.
Jag känner mig inte så blåst på livets förutsättningar. Visserligen sa jag också 'Nej till allt' när det var frågan om EU-röstning, men jag bodde i Norrbotten och det var den allmänna inställningen och inget som hade med indragna ungdomsgårdar eller andra förändringar att göra.
Boken hade jag tänkt göra ett försök att läsa och sen kanske jag tittar in lite mer på det här ämnet senare.
/Elin
Edit: Nu fungerade artikeln.
Det här har absolut ingenting med inlägget att göra, eller ens med bloggen som sådan att göra.. Men ÅH! Vad jag saknar dig! Måste du vara så långt bort så länge?!
SvaraRadera